13 februari

Långa köer. Björn och Margaretha hämtade i den varma natten. Anlände till en fin våning högt uppe i Spastics Society's House. Till sängs vid ½3-tiden.

Sov ut. Te på terrassen av två tassande uppassare. Åt frukost inne.

Promenad i närmaste omgivningen. Gick förbi gamla kolonialhus, nya höga hus under uppförande med bambubyggnadsställningar. Djur och människor.

Lunch på terrassen.

Sightseeing med Vadana och Diane. Besökte först Gandhi-museet i Mani Bhavan i centrala Bombay (Mumbai). Där fanns mängder av böcker - ett bibliotek med samlingar av böcker med anknytning till Gandhis verk. Där fanns även en lång rad scener i dockskåps- eller tittskåpsmodell som visade med realism de människor och miljöer viktiga händelser i Gandhis liv. Foton och brev dokumenterade hans liv dessutom.

Jihangarmuseet med nutida konst. Drack ta i museets café.

Båttur från Gate of India, ut i Mumbais hamn.

Gick in i Taj Mahal-hotellet för att tvãtta os m.m. och titta och köpa kort. Hotellet hade sin mest imponerande entre i en trång gata, inte ut mot det öppnare området mot havet!

När kvällen kom på middag hos Mithu Alur och hennes mamma. Trevligt hem, mysigt med många svenska prylar. God mat som Mithu själv delvis lagat. Vi sjöng också en del - "Vänskap" blev särskilt uppskattad.

Åkte sedan hem med bilen med chaufför som väntat utanför.

14 februari

Efter frukost med minibuss till Dharavi för besök i s k inclusive classrooms, fyra stycken. Dessa primitiva skolor låg i den verkliga slummen. Som guide hade vi chefen för inclusive/integrated classes. Åldrarna var mellan 3 och 5 år för senare integration i government schools. Lärarna (enbart unga kvinnor) var mycket stolta och hade med mycket små medel skapat undervisningsmateriel. Barnen var mycket uppmärksamma mot oss och mot sin lärare. De sjöng och visade sina färdigheter med glädje och stolthet.

Colaba - centre for special education - från klass 1 till och med klass 5 + en klass för "mental retarded". Skolan låg i en gammal militärmäss. Vi togs emot med blomsterkransar, rökelse och ett märke i pannan av Mrs Bannerjee och några av de handikappade barnen. Klassrummen var små och åtskilda av tygdraperier. Här mötte vi åter glada barn och pedagogiska lärare. Ett exempel var en lärare som berättade om vattens rening och vikten av detta, en annan undervisade om trafikens faror och regler, en tredje gav en historielektion med stor inlevelse.

Undervisningen var genomgående på engelska trots att deras modersmål var ett annat. Denna Mrs Bannerjee var f d rektor för en förnäm Bombay-skola. Hon hade försökt att integrera handikappade i sin tidigare skola men misslyckats. Pensionär nu men fortfarande full av entusiasm för sin viktiga uppgift. Sist var vi in i köket och bespisningen. Där fanns det en rad exempel på leksaker, modeller och prydnadsföremål som gjorts av enkla bruksföremål och förbrukade föremål - återvinning med andra ord.

Vi åt lunch på en typisk indisk restaurant. Mängder av små rätter serverades på en bricka av rostfritt stål. Gott!

Besök på Cottage Industries och Bombay Store. Köpte en del småsaker. Gudrun köpte den första salvar kameez, röd. Lång väg hem. Skicklig chaufför i osannolik trafik.

Middag på terrassen. Det var Valentine's Day. Mithu var med och ett kanadensiskt par och deras systerdotter som skulle stanna ett år för att suga i sig indisk kultur och för att studera handikappintegrering. Det var en skön kväll med månen i zenit. Gick inomhus för att jobba med några översättningar av svenska sånger till engelska.

Sov gott.

"Hemma" på Spastics Society. Formellt välkomnande med traditionell ceremoni. Rökelse och krossande av kokosnöt på trappen in. Rökelse.

Rundvandring i klassrum. Lokalerna var mycket ändamålsenliga. Utrymmena var ovanligt luftiga för att vara i Indien. Det var cirka 120 barn.

From Segregation to Integration.

Eleverna sysslade med sport av olika slag. De hade också ett eget cricketteam. Även gravt handikappade kunde gå upp i examen och hade då en skrivare som satte på pränt de svar som eleverna framställde.

Mammorna hade stor betydelse. De kom ofta och assisterade. Terapeuter åker ut en gång per vecka för att ge stöd åt mammorna. Fysioterapi. Träning att klä av och på, mm.

SSI öppnades 1991, officiellt 1993. Lutherhjälpen har stått för en väsentlig del av byggnaden och står idag för del av underhållet. I källare liksom ett museum som visade upp hjälpmedel som finns och som utvecklats och nu tillverkas delvis av SSI. Vissa av handikapphjälpmedlen hade svenska original.

Mobility aids för slum och för landsbygd med små ekonomiska medel.

Teachers training. Kurser. Material med idéer - idébank skapad av innovativa lärare. Föreläsningssalar hyrs ut på tider då lektioner inte ockuperar lokalerna.

Kanada bidrar idag ekonomiskt till driften av SSI.

For norrut i Bombay till en ett område som förr låg utanför staden - till Job Training Centre. Här togs vi åter emot på med blommor, kokoskrossning mm.

Först en kort presentation av centret. Samling i an aula högst upp i byggnaden. Här skedde en speciell ceremoni. Elever dansade, bl annat en flicka med Downs syndrom som dansade med sin lärare. Sedan en grupp "killar" som dansade en traditionell dans med många invecklade symboliska turer.

Lunch. Maten hade tillagats i centrets kök. Visning.

Här skedde praktisk utbildning för att slussa handikappade ut i samhället. Man simulerade arbetsplatser; tryckeri, skrädderi, kök, trädgårdsskötsel, vävstuga, tillverkning av handikapphjälpmedel, avancerad datautbildning. Drygt 50% kommer ut i normalt arbetsliv. Ett viktigt moment att certifikat gavs med bevis för kompetensen från centret. Handikappade för stöd att skapa egna verkstäder eller liknade i gemenskap.

Besöket avslutades med trädplantering.

For tillbaka till Bandra.

Nu skedde även här en större ceremoni där alla i huset deltog. Nationalhymner och flaggor och blommor. Godis till alla barnen.

Samling i församlingssalen. "Address the staff" med Lutherhjälpens emblem i blommor. Alla gäster satt på podiet tillsamman med Mithu. Alla gäster fick "avlägga vittnesbörd". Sånger sjöngs, vi sjöng "Vänskap" och The Love of God. Presenter utdelades.

Besök på Fabindia i nästan samma stadsdel. Textilvaror inköptes.

Dansuppvisning på gården av lärare och terapeuter. Pyntat i trädgård och på terrass. Sedan middag på terrassen med personalen på skolan. Thali-dinner på bananblad. Sjöng tackkanon på engelska. Alla fick lära sig denna. Mithu stannade en stund. Packade.

Efter frukost en sångstund med alla barn och vissa mammor. Personalen var förstås med. Imse-Vimse spindel, som de redan kunde, plus en del andra sånger. Det började med att skolans kör sjöng på svenska, indiska och engelska.

Till flygplatsen. Diane följde med.

Resa till Goa, ca 1 timme med flyg och 1 timme med taxi till hotellet Villa Bomfim. Dusch och vila. Coca-cola vid poolen i skön tropisk omgivning.

Promenad till havet via många små affärer. Strosade längs stranden till solen gick ner. Middag på Busobongo där Mithus son Nicky arbetade. Han föreslog mat och vi passades upp av tre personer. Sjön terrass under bar himmel.

Tittade in i några affärer på hemvägen. Björn, Erik och Gudrun tog en simtur i poolen. Erik kom i samtal med en nattvakt som tjänade endast 500 rupier/månad. Han kom från Orissa och förväntades skicka hem pengar till sina föräldrar!!

Sov ut. Frukost utomhus. Promenerade in till centrum - cirka 3 km. Vi bytte avresa från Goa till en dag senare. Vi hade fått fel avresedag. Handlade lite. Gick tillbaka och sedan ner till stranden och den sköna brisen. Köpte på hemvägen den väggbonad som Gunnar får. Gick hem och duschade, skrev kort på altanen. Åt middag på hotellet, BBQ. Diskuterade med Nicky om utflykten nästa dag. Sedan åter en kort stund vid polen i månskenet.

American breakfast.

Taxi hela dagen. En släkting till en av hotellpersonalen. Marknaden i Mapusa. Sedan Panjii, huvudstad i Goa. Där köpte vi några småsaker, bl a ett par små statyetter. Fortsatte vidare till Gamla Goa. Strax innan vi kom fram stannade vår chaufför vid en affär som var skapad för turister med mycket pengar. Till deras besvikelse köpte vi bara en väggbonad, men här fanns ädelstenar och mattor och annat till höga priser.

Besökte basilikan Bom Jesu med Francis Xaviers relikskrin. Ignatius Loyola var framställd som en Kristusstaty, 3 m hög. Katedralen Se hade det största tunnvalvet i någon asiatisk kyrka. Båda tillhör World Heritage. Fängelsehålor under en del av katedralen. Här hade inkvisitionen skördat mängder av offer. Enligt dokument hade 16000 fall avgjorts här.

Satte oss ner vid en "kokoskiosk". Åkte vidare på smala dammiga vägar till Tropical Spice Plantation. En sinnebild av tropikerna. Vi visades runt av en initierad 'Ayur Veda-läkare'. Han hade någon medicin för nästan alla åkommor. Margaretha fick medicin för magen - honung och extrakt från växter - och si, hon blev bättre. Det var intressant att få se i växt mängder av de kryddor vi smakat och sniffat på. Ägaren var portugis. 13 familjer arbetade där. Lönen betalades inte direkt i pengar, utan personalen avlönades genom att få tillgång till en tredjedel av skörden. Denna del kunde i sin tur avyttras för att ge tjänarna en förtjänst. De bjöds på skolgång för barnen och kläder. När det skulle bli bröllop bjöd plantageägaren på fest, osv. Allt detta gynnade alla parter enligt sagesmannen. Inga kemikalier eller överhuvudtaget miljögifter fick användas i Goa.

Ananas växte mellan annan växtlighet överallt. europeisk industri var intresserade av skörden men tyvärr var produktionen inte tillräcklig för att en större industri skulle kunna etableras.

Cashew växte här i träd. Själva nöten satt som en papegojnäbb på en paprikaliknande frukt. De var ganska omständliga att skörda men var ett av de viktigaste inkomstkällorna för Goaner. Röda och vita blommor. Sköter pollineringen själv. Man kunde bränna sprit av dessa frukter. En destillationsapparat demonstrerades. Bra mot diarré, hosta och kolik. Kunde användas som kloroform. Här kom vår guide in på det faktum att frukter kunde avgöras som hon- eller han-frukter genom att räkna kärnor. Udda antal - honfrukt och jämnt handito.

• Henna: För bruden i hinduisk familj.
• Papaya: Mot njur- och leverproblem. Man kan framställa skönhetskräm.
• Neem-träd: Oljan används mot hudproblem, t ex psoriasis, eksem och dessutom som insektsdödare på växter.
• Curryleaves: Ihop med kokosnötter tar det bort kolesterol. Producerar insulin och justerar blodtryck.
• Garam masala: Träd eller buske.
• Citrongräs: Av detta kan man tillverka te mot huvudvärk. Olja mot sömnlöshet, mot dålig hy.
• Chikkoo: Såg ut som fikon. Äts som frukt. Ett sekret ur växten används som klister eller tuggummi.
• Turmeric: Bra mot sår och infektioner. Akne. Astma. För färgens skull. Kardemumma + turmeric = saffran.
• Ginger: För smak men också för andra medicinska effekter ?
• Kanel: Het olja + kanel skulle smörjas på onda leder, knä mm.
• Chili: Stark goansk krydda.
• Lime: Av bladen gör man tvål. Frukt + soda är bra vid gasbildning magen.
• Carambole: Växte där men inget att ha.
• Bitter nut: Bra för matsmältning. Sexstimulantia.
• Banan: Plantan ger bara en skörd. Bladen används som tallrikar och djurföda.
• Jackfruit: Träet är värdefullt. Frukten inte så eftertraktad men ätbar även om det var mer kärnor än fruktkött.
• Peppar: Svart peppar i morgonteet renar systemet och hindrar gasbildning. Bra vid oljiga rätter. Förstärker smaken även på söt frukt.
• Kardemumma: Frukterna kommer vid marken på rötterna. Mot njursten. 2ggr/vecka i kaffe eller te, koka och filtrera.

• Mot psoriasis: 5-6 droppar neem-olja + ett örtpulver (2 nypor) blandas till en pasta som appliceras på huden. 2ggr/dag i 14 dar. Därefter 1gg per dag i 14 dar och sedan 1 ggr varannan dag i en månad. Detta skulle ge bot i tre månader åtminstone.

Vi åt och drack gott i skuggan av palmer. Intill oss var ett vattenhål med en vit häger och tre vattenbufflar som gonade sig i blötan.

Sedan tillbaka i sena eftermiddagen. Efter att ha mött hemvändande skolungdomar längs vägen kom vi strax till ett av de berömdare hinduiska templen i Goa. ………

En guide tog oss med och förklarade symboliska innebörder av olika bilder och föremål. Intill fanns ett vandrarhem för pilgrimer. Oljelampan utanför var berömd. Vi stannade sedan vid ytterligare ett hindutempel. Förutom pastellfärger på byggnader fanns där dekorationer som förde tanken till ett tivoli. Extra mycket tingeltangel för att det var slutet på en festival. Åkte hem och fick lov att ta omvägar på grund av vägarbeten.

Dusch och ombyte innan det var dags att gå till Busabong och till terrassen under månen. Ingen Nicki denna gång.

Vi tog det lugnt. Var på stranden under parasoll och åt färska frukter som såldes av Suchy. När vi tröttnat på stranden tog vi oss till skuggan vid poolen. Vila och dusch.

Tog mot kvällen taxi till Nelaya=himlen. Otroligt vacker arkitektur och miljö exklusivt. God mat.

Packning, frukost, betalning, fotografering.

Taxi i god tid. Hann göra ett besök i Vasco da Gama. Gudrun köpte en blå salvar kameez till Åsa. For sedan till flygplatsen. Mellanlandning i Bangalore där många steg av, inte så många på. Vidare till Chennai (Madras).

Ravi med chaufför hämtade. Genom hela staden till Gurukul. Vi installerades i rum med dusch och AC. Fick en kort visning. Blev bjudna till Radja klockan 20. Hela familjen samlad. Detta hände bara någon gång per år. Tre döttrar med familjer och en son med fru. Alla var verksamma i samma anda som sin far. Buffet-middag. Vi sjöng tackkanon och vänskap. Fick avskedsgåvor. Hem till Gurukul.

Frukost. Visning av Prasanna Kumari. Till Radjas rum. Prasanna+Sam+ytterligare en. Fick en genomgång av verksamheten och dess bakgrund. Fick böcker. Gurukul har ett eget tryckeri.

….

Bjöds på förfriskningar. Anna-Karin kontaktades. Bjöds på lunch på Taj Coromandel, stans kanske finaste hotell och restaurant. Utsökt mat och uppassning. Radja hade egen servett med emblem. Tillbaka hem.

På eftermiddagen deltog vi vid en examen i datakunskap och textilkurs för unga flickor vid Church Women's Centre. Underbart vackra flickor i salvar eller sari fick sina diplom. Detta var flickor ur slummen som i normala fall inte skulle haft möjligheter till sådana studier. Dessa gjorde det möjligt för dem att få relativt goda jobb. Prasanna höll ett brandtal till dem, hur de skulle förhålla sig som kvinnor, stolta och starka. Margaretha fick äran att utdela diplom och hålla ett kort tal. Vi sjöng 'Till Österland'.

For nu till Björns skräddare. Ett jättestort skrädderi med stort urval av tyger. Erik smittades och tog mått för en mörk kostym i en fin kvalitet. Björn provade sin Rajiv Gandhi-kostym och en safarikostym. Stannade kort till vid ett sidenhus. Inget napp. Åkte hem. Intill Gurukul fanns också affärer. Gudrun köpte 4 salvar!

På middag hos Prasanna och Sam. Hemma där var också ett par döttrar samt en kusin tillflickorna. Dessa sjöng för oss och vi sjöng tillbaka. Sam lärde oss, eller var försångare till en lokal kyrklig sång.

Hem till den älskade taxen som alltid ville leka med Gudrun som inte ville leka.

22 februari

Frukost. Prasanna med chaufför hämtade klockan 10. Åkte till Women's Christian College och möttes av rektor och vice rektor. Samtal med kaffe. Besökte lärarrummet med tre engelsklärarinnor. Ledsagades till en lektion med videoproduktion på schemat. Flickorna redovisade på ett trevligt sätt vad det hela gick ut på. Projektet deras gick ut på ett reportage, dels med ett inslag om incestproblemet, dels med ett inslag om ett handbollslag. Inslagen skulle vara 10-15 minuter.

Skolan var över 100 år gammal. Många föräldrar väljer just denna skola för sina barn. Kurser både på förmiddag (1000 elever) och eftermiddag (250). De senare kurserna hade en betydligt högre avgift för här måste eleverna betala lärarnas löner.

Bland ämnena, Feminist perspectives. Mediatillämpningar.

Rektorns namn var Glory Christoffer. Hade studerat i USA.

Lönerna var: 12000 rupier för en nyutbildad och 25.000 för en äldre etablerad.

Somliga elever bodde på skolan. Dalits ges scholarship. 50% var kristna. Lärarna har 2-3 lektioner per dag. Ungefär hälften av eleverna läser vidare. Under 75% närvaro innebär att eleven får gå om.

Klubbar: Dans, mode, mm

engelska fanns på flera nivåer.

Åkte hem och handlade. Prasanna och Radja bjöd på lunch på en mycket speciell restaurang som drevs av en kast vars uppgift var att just tjäna andra genom att laga och servera traditionell mat med mycket hög klass.

Sightseeing med Ravi. Stannade till på sandstranden som var mycket bred. Här badade lokalbefolkningen, vilket innebar att d kvinnor som badade hade sina saris ute i saltvattnet. Fortsatte till Thomaskyrkan, en katolsk nygotisk kyrka som upprättats på den plats där man tror att Thomas tvivlaren var begravd. Sedan till ett hinduiskt tempel när solen var på väg ner. Omkring templet var ett intressant folkliv med genuina affärer och grönsakshandel. For till Spencer Plaza. Köpte en stor väska. Till hotell Breeze och åt en middag. Chauffören hämtade hem oss.

SSI grundades den 2 oktober 1972 på Gandhis födelsedag baserat på hans principer om rättvisa och mänskliga rättigheter. Man vände sig till en grupp barn som inte hade någon skola att gå, som om de inte togs om hand skulle gömmas undan i någon vrå. !973 startade den första specialskolan för CP för att ge utbildning och behandling under ett tak. Verksamheten växte snabbt från en skola i Colaba till en skola i Bandra (National Centre for Cerebral Palsy). Därnäst upprättades National Job Development Centre i Chembur. Sedan bildades en högre lärarutbildning och ett kommunalt program i slumområdet Dharavi.

Idag är SSI en av de främsta organisationerna i Indien när det gäller att arbeta med utvecklingsstörningar hos barn. SSI har ett holistiskt program: diagnosticering, tidig behandling och utbildning under ett tak. Yrkesträning och hjälp vid övergången till arbete i det öppna samhället. SSI har etablerat samarbete internationellt och nationellt. Formen har fått motsvarigheter i mer än hälften av Indiens 29 stater.

Spastic är en paraplyterm för olika handikapp som resultat av skada i den del av hjärnan som kontrollerar muskler och rörelser. 50% av dem som är drabbade har normal intelligens eller högre. Deras öde har blivit grafiskt beskrivet som "ett intelligent sinne fångat i en kropp som inte lyder". För SSI är detta på samma gång tragedin och utmaningen.

Det är otänkbart att många av de fattiga föräldrarna skulle kunna betala vad det verkligen kostar. Varje barn medför extremt höga kostnader. Man har lyckats få donatorer som "adopterar" barn och regelbundet betalar för utbildning och behandling av ett barn. Varje år ordnar men en välgörenhetsfest. Man har gåvoboxar ute på stan. Man har också försäljning av speciella kort för bjudningar mm. På dessa kort finns också information om SSI. I CAN är deras motto. Varje år ordnas en utställning av vad skolans elever kan åstadkomma.

Från Sverige har stöd kommit från Lutherhjälpen som till 75% bekostade det nya nationella centret som stod klart 1993. Lutherhjälpen har i sin tur stöd av SIDA. Detta center är mycket väl anpassat efter behoven samtidigt som utrymmena är luftiga och ljusa. Lutherhjälpen har upprättad en speciell fond som ger avkastning som i sin tur går till SSI. Det finns också ett väletablerat samarbete med Kanada i form av teoretiskt, praktiskt och idémässigt utbyte.

De anställda på SSI, högt utbildade med akademiska examina har låga löner. Ett exempel är den kvinna som är ekonomiskt ansvarig. Hon är civilekonom liksom sin make som tjänar cirka 40.000 rupier i månaden. Själv har hon cirka 6.000 eller 1.200 svenska kronor.

NJDC är en speciell avdelning av SSI. Mithu Alur är högsta ansvarig.

Här sker yrkesutbildning och rehabilitering.

Utbildning finns i

1. Datakunskap - De flesta får arbete efter utbildningen
2. Tryckeriverksamhet av olika slag - Centret åtar sig att trycka speciella små trycksaker
3. Kontorsarbete; skriva på engelska, sköta telefon, receptionistsysslor, mm. - Jobb ordnas på centret eller utanför
4. Sömnad; kläder, broderier, väskor, handskar, leksaker, etc. - Centret tar emot order utifrån
5. Matlagning och bakning; Vanlig mat, konservera, mm. - Längden på kursen varierar efter elevens behov.
6. Tillverkning och reparation av hjälpmedel, t ex rullstolar och kryckor.

Nya idéer/utmaningar

1. Skyddad verkstad. Att ge de särskilt svårt handikappade möjlighet att komma ur den isolering där de annars skulle hamna, att ge dem självfortroende i en gruppgemenskap.
2. Trädgårdsarbete och odling. Det har visat sig att detta har en god terapeutisk effekt vid sidan av att det ger jobbmöjligheter.
3. Sammansättning av datorer och datorservice tillsamman med industrispecialister.

Mithu Alur födde sin första dotter, Malini, under senare delen av 1960-talet. Förlossningen var traumatisk. Det visade sig att barnet hade blivit CP-skadat. Hon blev tidigt övergiven av sin man som inte ville acceptera ett handikappat barn. Mithu hade relativt goda ekonomiska förutsättningar. Hennes pappa var diplomat bl a i Burma. Mithu tog sitt barn till England för att få bästa tänkbara hjälp. När dottern kom i skolåldern ville Mithu fara tillbaka till Indien för att med de kunskaper hon inhämtat i England starta en utveckling i Indien så att handikappade barn skulle få bättre möjligheter. När hennes idé hade mognat tog hon kontakt med Indira Gandhi och fick stöd både ekonomiskt och moraliskt. Så startade SSI 1972.

Sedan dess har Mithu lyckats knyta till sig många goda medarbetare: Lärare, läkare, fysioterapeuter, ekonomer, jurister, etc.

Idag är dottern Malini på väg att doktorera i London och förra året doktorerade även Mithu i England på ämnet: Invisible Children. A Study of policy exclusion. Hon visade i den avhandlingen hur de handikappade barnen i Indien blivit totalt bortglömda trots att den indiska regeringen har ett program som sägs arbeta för utsatta barn.

En äldre kvinna. Tidigare rektor vid en ansedd government school i Bombay. Hon försökte att integrera handikappade i den skolan. Det fungerade inte. Nu vill hon göra precis tvärtom, att Colabaskolan ska bli känd för att vara en bra skola med goda resultat. Då hoppas hon att icke handikappade barn skall komma dit. Då uppnår man " From Segregation to Integration."

grundades 1927 på initiativ av biskop Johannes Sandegren, som blev institutets förste rektor. Utbildar präster, efter 1985 också på akademisk nivå. Gurukul blev då en filial till universitetet i Serampore. Är numera ett ekumeniskt centrum och direktor är Dr. K. Rajaratnam.

Här finns: teologiskt utbildningsprogram, kurser, högre teologisk utbildning (upp till doktorsgrad), stort bibliotek med läsesal, arkiv, kommunikations- och datacenter (med inspelningsstudio)och (sedan 1992?) ett kvinnocenter med mottot: Courage Willpower Confidence (Church Women´s Centre).

Gurukul är den första institution i Indien som på teologisk basis studerar:

• kvinnohistoria och kvinnors situation
• dalits " "
• barnens " "
• miljöfrågor
• utvecklingen på landsbygden

Ekumenik är viktigt, att agera och inte bara tala är viktigt.

Ca 26 miljoner av Indiens befolkning ( som nu passerat 1 miljardstrecket) är kristna (varav hälften är katoliker)

På Gurukul finns även en del utländska studenter ( fn från Myanmar, Laos och Kambodja)

Gurukul (Serampore) ingår i ett nätverk av 6 universitet runt världen (de övriga är i Hongkong, Budapest, Oslo, Brasilien och Kanada). 2 studenter /år sänds till något av de andra universiteten för 6 månader och Gurukul tar emot på samma vis.

Finansiering

Bidrag från Lutherska Världsförbundet ( i synnerhet Kanada och USA). Aktiviteter på Gurukul, bl a tryckeriet och mediacentralen som gör vissa inspelningsarbeten.

Lönerna är låga. De anställda arbetar i hög grad ideellt. Ett exempel är Dr Melanckton (doktorerat i Chicago). Hon tjänar 7.000 rupier i månaden.

Född 1920.

Dalit (se nedan) och tillhörande den lilla grupp av dalits som fått möjlighet till högre studier. Först ekonomie doktor vid London´s School of Economics (där han också undervisade några år. Sedan till universitetet i Madras (till 1955).

Har arbetat vid Lutherska Världsförbundet i Genève. Tröttnade på byråkratin och kom så hem till Indien. Innehar nu bl a följande poster. Märk väl: Han tar inte ur någon lön, men resor o dyl.(många !) är betalda.

• Direktor för Gurukul
• " " Mutukadu med CReNIEO (Center for Research on New International Economic Order)
• Grundare av UELCI (United Evangelical Lutheran Churches in India (10-11 st). (Prasanna tog över som exekutiv sekreterare -oavlönat)
• President i NCCI = National Council of Churches in India . Här ingår alla kristna kyrkor utom katolikerna, fast de samarbetar ändå. Man vill stå enade och tydliga mot "omvärlden" och arbetar med politiska aktioner, demonstrationer, protester t ex mot våldet mot kristna.
• Sitter i Senate of Serampore och är drivande t ex när det gäller kursplaner.

Ytterligare personliga kännetecken:

• Feminist !Har hjälpt fram många kvinnor till högre poster, t ex Prasanna som blev Indiens första kvinnliga präst.
• Har gjort kvinnoteologi obligatoriskt även för de manliga studerande.
• "Radja" är doktor i teologi, ekonomi, filosofi och "Divinity".
• Outtröttlig.
• Presenteras i en bok som "Social Thinker and Intellectual Builder of Institutions, Committed to the Cause of the awakening and progress of the Dalits all over India"

Prasanna undervisar i Nya Testamentets teologi och är Indiens första kvinnliga präst - en stor händelse när hon prästvigdes - Margaretha var inbjuden till den högtidliga prästvigningen.

P. är nu chef för Church Women´s Centre, som framför allt arbetar för att "lyfta" förtryckta kvinnor, oberoende av kast, färg och religion. Man prioriterar änkor, ensamma och övergivna kvinnor. På centret vill man ge dessa Courage, Willpower and Confidence. Här finns utbildade och outbildade, rika och fattiga , ja, alla sorter. Rättvisa och mänskliga rättigheter är det som genomsyrar allt.

För att hjälpa de underprivilegierade kvinnorna erbjuder man dem utbildning inom olika områden så att de ska kunna bli ekonomiskt oberoende. Man erbjuder utbildning i Hushåll, Sömnad, Data, Sekreterarjobb och Tryckeriverksamhet. "Talad engelska" för unga kvinnor från slummen och andra som behöver det.

Ett rådgivningscentrum erbjuder hjälp till kvinnor som är i akut behov. Här får de bo tills deras problem är löst. Även juridisk hjälp ordnas för att kvinnornas intressen skall tillvaratas. Här finns även en "nödcell" för att ta emot sådana som drabbats av översvämning, brandolyckor (?)etc.

Även kvinnor som inte kommer från Madras men som arbetar där kan få bostad på centret.

"Må den dag komma de "röstlösas" röster ska höras över världen och varje kvinna får den hänsyn hon förtjänar och blir behandlad som en människa med värdighet på samma sätt som mannen, skapad av den Allsmäktige."

I kampen för frigörelse satsade Gandhi betydande kraft på att samtidigt få till stånd nya lagar som skulle få bort kastsystemet. Gandhi myntade termen Harijan som en beteckning för de kastlösa. Harijan byter en gudsperson. Gandhi menade att dessa människor likaväl som de som tillhörde kaster var skapade av gud.

Listor - eller schedules - över grupper utanför kastsystemet, kastlösa och även grupper av den ursprungliga befolkningen på den indiska halvön, gjordes upp tidigt under 1900-talet i ett program att ge nytt stöd till dessa grupper. Denna term har nu blivit förkastad av många av dessa grupper. Termen är för starkt knuten till ett paternalistiskt synsätt och har för stark koppling till ett hinduiskt trossystem vilket många av dessa förkastar. Idag är det många av de utanförstående grupperna som kallar sig dalits - de förtryckta. UPP